HN-NATURFOTO: s blogg

Så har vi då åter varit nere på vår skridskois. Jag provade mina nya långfärdsskridskor, som var alldeles utmärkta att åka med. Man sätter i princip två långa skenor på ett par skidpjäxor, och sedan är det bara att åka iväg. Dock är det en annan teknik som krävs än med vanliga rörskridskor. Längre tag samt mer "glidande" om jag skulle beskriva själva tekniken. Jag hoppas att vintern kommer att hålla i sig ett tag till, så att vi åter får den där härligt befriande våren när den väl kommer. Det blir ju också mycket ljusare ute med hjälp av snön. Jag vet att alla inte håller med mig, men jag tycker i alla fall så.

För ett tag sedan var jag ute och gick en riktig långrunda på 1,5 mil i mina absoluta favoritmarker; Öjemossarna på Hunneberg. Det var perfekt att gå här denna dag. Det hade frusit så att jag med lätthet kunde ta mig fram på dessa, annars mycket våta marker. Öjemossarna består av ömsom mossterränger och ömsom skogsholmar med mycket gammal skog. Här finns granar som är 300 år gamla och tallar som är upp mot 400 år. Här ute trivs jag verkligen. Här kan tankarna och minnena flöda, här får jag energi.

På tal om minnen, satt jag och bläddrade i mitt bildarkiv, och hittade denna gamla svartvita bild på den största älgtjur som jag fotograferat på Halleberg. Bilden är tagen 1981 och föreställer en mycket fin, och stor 18-taggig älgtjur.

I dag var vi ner på isen och åkte skridskor. Det var en mycket fin is, med ett tunt lager av snö. Vi har ju förmånen att bo endast 300 meter från denna fina våtmark, som ofta svämmar över på senhösten. Sedan fryser den till och blir perfekt för barnen att åka på. Då jag kom hem, hade en granne ringt och berättat om en stor orre som gick i hans trädgård. Då jag kom dit visade det sig att det var en ung tjädertupp. Tuppen var helt orädd och gick och spatserade runt bland folk. Det händer då och då att unga tjädrar med testoteronpåslag (som ofta kommer så här en bit in på året) visar sig så här orädda. Han visade inte upp något spelbeteende eller aggressivitet som speltokiga tuppar gör, utan gick mest runt och tycktes trivas i största allmänhet.

Det går klart att se att tuppen är 2 år gammal (född i slutet av Maj-05). Tuppen har den typiska gula näbben, tydlig randning på övernäbbens underdel, korta stjärtfjädrar (ca 24-25 cm mot en äldre tupp där dessa är ca 30 cm). Beteendet ger också ett mer "ungdomligt intryck" än den äldre tuppens. Unga tuppar får ofta inte det starka testosteronpåslag som äldre tuppar (dvs mer än 4 år) får. Jag har under alla år jag studerat tjäder stött på mer än 20 tuppar som uppvisar någon form av oskyggt beteende. Allt från 1-2 åriga ungtuppar som visar ett sådant beteende som denna tupp till gamla speltokiga tuppar som till och med anfallit bilen jag suttit i. Det är lustigt egentligen vad det fria testosteronet kan sätta igång. För vidare läsning rekommenderar jag gärna "Tjädern- en skogsfågel" av Ingemar Hjort, utgiven på Skogsstyrelsens förlag. En riktig höjdarbok som är en av mina absoluta favoriter.



                         

Jag hade gått säkert bortåt en mil, då jag kom in i en fin granskog. Plötsligt var det något som lyste upp tillvaron därinne i den grå skogen. Det var dessa trädtickor som hade en osedvanligt kraftig, gul färg. Jag blev så betagen av dessa färgklickar att jag gick runt och kröp ner, omvartannat, för att finna bra vinklar. Så det går allt att finna fotomotiv även under så här gråa dagar. Här hittade jag en fin vinkel under tickorna och fick också med den liggande stammen i bakgrunden.

Ibland funderar jag över hur viktig varudeklarationen kring en bild är. För mig kan denna beskrivning få bilden att växa på ett dramatiskt sätt. Bilder som från början var ganska intetsägande kan med denna berättelse höja bilden till helt andra perspektiv. Jag hoppas att ovanstående korta, men ändå försök till kärnfulla beskrivning, kan även ge andra denna känsla.

Märkligt väder det är. Det verkar inte bli någon stabil vinter vad det ser ut just nu. Men vi har ju några månader framför oss då det kan smälla till rejält, det vet vi sedan förra året. Jag har i alla fall varit ute och vandrat mycket den senaste tiden. Jag gick bland annat förbi dessa kala alar som står mitt i våtmarken. Det ser märkligt ut på något sätt. Det dröjer väl inte länge för än samtliga dessa träd har fallit samman. Det brukar i snitt rasa ett träd per år ungefär.